|
|
|
Fac-system på
moderna museet
Mellan den 3:e februari och 15:e april 2007 kunde man besöka moderna
museet i Stockholm för att se William Kentridges verk Black box. Verket
är en mekaniserad teater där stora delar av Fac-systemet används.
Verket gjordes på uppdrag av Deutche Guggenheim men producerades i Sverige
och Sydafrika i samarbete med attributmakaren Jonas Lundquist och programeraren
Ronald Hallgren.
Jonas Lundquist är en kund till Fac-system sen flera år tillbaka.
Verket har även visats i Johannesburg, Salzburg samt Malmö och kommer att
visas på fler ställen vartefter.
Black box
Teaterföreställningen är 23 minuter lång, består bland annat av vårt
meccano klätt med papp och dylikt för att gestalta olika ändamål och som
med hjälp av datorer förs fram och tillbaka som en slags teater. Det hela
inleds med en megafon likt en presentatör och annonserar det som skall
följa som ett "Trauerarbeit" (sorgearbete). Det som är utgångspunkten
för verket och åsyftas i sorgearbetet är den bortglömda massakern på Hererofolket
i sydvästafrika av tyskarna i början på 1900-talet. 1885 blev sydvästafrika
ett tyskt protektorat där bosättare började inkräkta och exploatera den
afrikanska ursprungsbefolkningens marker. Hererofolket revolterade i frustration
1904 mot kolonisatörerna som slog tillbaka upproret med våld som saknade
proportioner. Händelsen benämns ofta som förra seklets första folkmord.
Föreställningen är inte linjärt berättande utan förmedlar sig främst genom
våra sinnesuttryck. Den är såväl vacker som hemsk och sorglig. Föreställningen
har tidigare även visats i Berlin (år 2005).
William Kentridge
| |
Jonas Lundquist i arbete med mekaniken till föreställningen med
hjälp av flertalet FAC-komponenter. |
| |
|
Han är född 1955 i Johannesburg, Sydafrika, utbildad i statsvetenskap
och konst i Johannesburg och Paris. Ägnar sig mestadels åt teckning och
animerad kortfilm där han kommenterar Sydafrikas historia och apartheid.
Redan i hans första film började Kentridge utveckla vad som sedan blivit
en karaktäriserad del av hans arbete; att animera hela sekvenser utifrån
ett enda pappersark. Genom att med fast kamera registrera hur han tecknar,
suddar, fortsätter att teckna och gradvis förändrar bilder framställer
han de förvandlingsnummer och rörelse som blivit typiska för honom. Det
hämningslösa associationsflödet som uppstår när någonting snabbt kan bli
något annat påminner närmast om ett barns fantasi. Men tekniken har också
en mer konceptuell betydelse. I varje ny bildruta ligger spåren från de
tidigare kvar som sår eller minnen efter omvandlingar och förändringar,
precis som nutiden bär med sig spår av vår historia och vi bär med oss
våra erfarenheter.
William Kentridge & Jonas Lundquist. |
 |
 |
|
